En
björnskytt och Pôsuspelman
Bjôrskôtten, eller
Nedergårds Lars Olsson som han egentligen hette, är en av de mest kända
spelmännen på svensk säckpipa. Han föddes i ett litet torp vid sjön Närsen den 8 december 1813 och försvann någon gång
under 1895. Det finns en rad låtar upptecknade efter Bjôrskôtten
polskor, brudmarscher, Gånglåtar och visor. Det finns många sägner och
historier berättade runt Lars, om allt från björnskytte till trolldom och
säckpipespel. Han levde ett enkelt liv i Forsbodarna
tillsammans med sin fru Kristina och sin adoptivdotter Karolina. Stugan var
inte större än 3x4 meter men där levde de sitt liv sommar som vinter med en
ko och några getter i ladan.
Lars var städslad som björnskytt i Leksands socken och det finns
mängder med jakthistorier som berättar om hans bravader. Tyvärr finns det
ingen notering i skottpengsböckerna om att Lars fält någon björn och kanske
var det så att städslade (avlönade) björnskyttar inte fick någon skottpeng,
de fick ju lön på annat sätt?
Mats Rehnberg träffade på 40-talet några personer som hade hört Lars
spela på sin säckpipa. Spelet var vackert och tonsäkert men enkelt och inte
så kraftfullt. Lars höll under sin tid i Forsbodarna
sina getter på en ö i Flosjön som heter Harpickön. Kanske var det just i vassen mellan denna ö
och fastlandet som Lars plockade sin vass till piporna, den vass som sedan
genom Lars spel klingade över nejden.
Stugan, som låg en bit ner i skogen från Forsbodarna,
finns idag inte kvar på den plats där den en gång byggdes men grunden kan
skönjas under år av naturens återtagande. Själva byggnaden finns idag som
en del av en större fäbodstuga uppe i själva Forsbodarna.
Får du chansen någon gång så ta dig då upp till Forsbodarna,
mellan Djura och Dala-Floda,
och dröm dig tillbaka och hör säckpipans toner klinga mellan bergen. Det är
här den spelades och det är här den kommer till sin fulla rätt!
[åter till toppen på sidan!]
Torpet – En
dikt om Nedergårds Lars liv
Här följer en dikt om Bjôrskôtten och hans
liv skriven av Dala-Floda bon Hans-Olov Jobs
2001.
Torpet
Han kom gående en dag år 1855, från Digerliden
i Närsen, som var hans hem. Nedergårds Lars
Ohlsson var namnet han bar, nu som björndödare städslad i Forsbudo han var.
Två bössor, säckpipa och mat för fem dagar, bar han med på sin vandring
genom skogar och hagar. Vid Harpicköns näs snart
en koja stod klar, ett skydd mot väder och vind några dar.
Det gick några år, Lars timra en stuga, skaffade ko, några getter och
fruga. Hon hette Kristina, vävde och spann på slända, sydde de mjukaste
fällar av harskinn som såldes i Brända.
Lars Vaktade skogen från björn och varg, han trivdes med sin lott fast
lönen var ”karg”. En fjärding spannmål var lönen i natura, från de som hade
fä i vall i byarna i Djura.
Till körkarlarna på vintern som kommo med
häst, att köra timmer, malm och kol från skogarna i väst. Stina sålde sitt
kaffe och hembakt brö, getterna släpptes ut och
fick ett skrovmål hö.
En höstkväll det bankade på torpets dörr, Stina gick och öppnade som
hon alltid gjort förr. Utanför stod en kvinna, hon bar på sitt knyte: - Sej
får vi komma in och vila oss lite.
I knytet hon bar på ett flickebarn sött: - Kan vi få stanna över
natten, jag är så trött. När morgonen grydde ett brev dom fann: - Tag hand
om Karolina, jag vet att ni kan.
Av mjukaste harskinn det syddes en fäll,
getmjölken blev kosten morgon, middag och kväll. Lina växte snabbt upp,
fick lära skogens lag, det blev en fröjd för Lars och Stina var dag.
Åren gick och skoltiden i brända var slut, Lina var nu sexton och hade
börjat längta ut. Hon var ensam i budo nu när hölarna
buffrat åter, det var tungt för de gamla att se hur Lina ofta gråter.
Att spela på en säckpipa var Lars passion, stämde pipan med vass för
den vackraste ton. Skrev egna låtar som finnmarkens tolk, överallt där han
spelade kom skaror av folk.
Han kunde även trolla, en konst som han lärt, från far och farfar som
hölls hemligt och kärt. Att bota värk eller stämma blod, var konsten som
finnfolket ofta förstod.
En gång, det var på hans ålders höst, besökte han brända men det gav
klen tröst. Några ungdomar sökt skrämma Lars från sans och vett, den gången
gick det riktigt snett.
En pojke tog hans hatt, korsade över och spottade tvi, Lars blev
ursinnig, han hade ju sin kraft däri. Han stämde honom till halsvärkens
bila, några veckor senare bars pojken till gravens vila.
Det blev förstämning i byn, Lars ångrade bittert sitt drag, han hade
svikit sin fars och farfars oskrivna lag. Vägen till budo blev så tung och
dryg, det blev en pina, vid Galtryggknippan gick hans tankar till Stina och
Lina.
Ett litet snitt, knappt märkbart för ett öga, Lars lade sig på rygg och
såg granar höga. Han såg hur himlen skiftade från blått till purpurlila, en
vål av sten skall minna Skött Lars sista vila.
Hans-Olov Jobs 2001
[åter till toppen på sidan!]
xxx
xxx
[åter till toppen
på sidan!]
|