Bjôrskôtten

NFSS

En björnskytt och Pôsuspelman

Bjôrskôtten, eller Nedergårds Lars Olsson som han egentligen hette, är en av de mest kända spelmännen på svensk säckpipa. Han föddes i ett litet torp vid sjön Närsen den 8 december 1813 och försvann någon gång under 1895. Det finns en rad låtar upptecknade efter Bjôrskôtten polskor, brudmarscher, Gånglåtar och visor. Det finns många sägner och historier berättade runt Lars, om allt från björnskytte till trolldom och säckpipespel. Han levde ett enkelt liv i Forsbodarna tillsammans med sin fru Kristina och sin adoptivdotter Karolina. Stugan var inte större än 3x4 meter men där levde de sitt liv sommar som vinter med en ko och några getter i ladan.

Lars var städslad som björnskytt i Leksands socken och det finns mängder med jakthistorier som berättar om hans bravader. Tyvärr finns det ingen notering i skottpengsböckerna om att Lars fält någon björn och kanske var det så att städslade (avlönade) björnskyttar inte fick någon skottpeng, de fick ju lön på annat sätt?

Mats Rehnberg träffade på 40-talet några personer som hade hört Lars spela på sin säckpipa. Spelet var vackert och tonsäkert men enkelt och inte så kraftfullt. Lars höll under sin tid i Forsbodarna sina getter på en ö i Flosjön som heter Harpickön. Kanske var det just i vassen mellan denna ö och fastlandet som Lars plockade sin vass till piporna, den vass som sedan genom Lars spel klingade över nejden.

Stugan, som låg en bit ner i skogen från Forsbodarna, finns idag inte kvar på den plats där den en gång byggdes men grunden kan skönjas under år av naturens återtagande. Själva byggnaden finns idag som en del av en större fäbodstuga uppe i själva Forsbodarna.

Får du chansen någon gång så ta dig då upp till Forsbodarna, mellan Djura och Dala-Floda, och dröm dig tillbaka och hör säckpipans toner klinga mellan bergen. Det är här den spelades och det är här den kommer till sin fulla rätt!

[åter till toppen på sidan!]

Torpet – En dikt om Nedergårds Lars liv

Här följer en dikt om Bjôrskôtten och hans liv skriven av Dala-Floda bon Hans-Olov Jobs 2001.

Torpet

Han kom gående en dag år 1855, från Digerliden i Närsen, som var hans hem. Nedergårds Lars Ohlsson var namnet han bar, nu som björndödare städslad i Forsbudo han var.

Två bössor, säckpipa och mat för fem dagar, bar han med på sin vandring genom skogar och hagar. Vid Harpicköns näs snart en koja stod klar, ett skydd mot väder och vind några dar.

Det gick några år, Lars timra en stuga, skaffade ko, några getter och fruga. Hon hette Kristina, vävde och spann på slända, sydde de mjukaste fällar av harskinn som såldes i Brända.

Lars Vaktade skogen från björn och varg, han trivdes med sin lott fast lönen var ”karg”. En fjärding spannmål var lönen i natura, från de som hade fä i vall i byarna i Djura.

Till körkarlarna på vintern som kommo med häst, att köra timmer, malm och kol från skogarna i väst. Stina sålde sitt kaffe och hembakt brö, getterna släpptes ut och fick ett skrovmål hö.

En höstkväll det bankade på torpets dörr, Stina gick och öppnade som hon alltid gjort förr. Utanför stod en kvinna, hon bar på sitt knyte: - Sej får vi komma in och vila oss lite.

I knytet hon bar på ett flickebarn sött: - Kan vi få stanna över natten, jag är så trött. När morgonen grydde ett brev dom fann: - Tag hand om Karolina, jag vet att ni kan.

Av mjukaste harskinn det syddes en fäll, getmjölken blev kosten morgon, middag och kväll. Lina växte snabbt upp, fick lära skogens lag, det blev en fröjd för Lars och Stina var dag.

Åren gick och skoltiden i brända var slut, Lina var nu sexton och hade börjat längta ut. Hon var ensam i budo nu när hölarna buffrat åter, det var tungt för de gamla att se hur Lina ofta gråter.

Att spela på en säckpipa var Lars passion, stämde pipan med vass för den vackraste ton. Skrev egna låtar som finnmarkens tolk, överallt där han spelade kom skaror av folk.

Han kunde även trolla, en konst som han lärt, från far och farfar som hölls hemligt och kärt. Att bota värk eller stämma blod, var konsten som finnfolket ofta förstod.

En gång, det var på hans ålders höst, besökte han brända men det gav klen tröst. Några ungdomar sökt skrämma Lars från sans och vett, den gången gick det riktigt snett.

En pojke tog hans hatt, korsade över och spottade tvi, Lars blev ursinnig, han hade ju sin kraft däri. Han stämde honom till halsvärkens bila, några veckor senare bars pojken till gravens vila.

Det blev förstämning i byn, Lars ångrade bittert sitt drag, han hade svikit sin fars och farfars oskrivna lag. Vägen till budo blev så tung och dryg, det blev en pina, vid Galtryggknippan gick hans tankar till Stina och Lina.

Ett litet snitt, knappt märkbart för ett öga, Lars lade sig på rygg och såg granar höga. Han såg hur himlen skiftade från blått till purpurlila, en vål av sten skall minna Skött Lars sista vila.

Hans-Olov Jobs 2001

[åter till toppen på sidan!]

xxx

xxx

[åter till toppen på sidan!]

 

[Åter till startsida!]

 

Innehåll

 

Kontakta Redaktören!

 

Copyright NFSS uppdaterad 06-02-15 författare Hans Rönnegård